Bo i skogen – så var det

Jag var rädd för ensamheten men har aldrig känt mig mindre ensam. Några rader om dagarna i skogen. Tack igen Markus och Frida för inspirationen och boken.

Made it!  Foto:  Martin de la Foi

Made it!
Foto: Martin de la Foi

”Godmorgon.”
”Hej.”
”Hur mår jag idag?”
”Bra faktiskt.”

Bra faktiskt. Det var bra faktiskt. Väldigt. Bra.

Att välja att vara ensam i skogen en vecka klingade olika hos folk. Reaktionen var allt från ”eh, varför?”, till ”coolt” eller ”åh nej ta hand om dig”, "shit vad jag blir avis” och så mamma då: ”men Erika hur ska du göra har du tänkt på allt tänk om något händer” (fast en mycket längre och detaljerad version så som mammor gör).

Men det är nog det – att saker händer, på både insidan och utsidan – som är grejen. Och att stå strippad mitt i det som händer och lita på mig själv; vara mitt eget sällskap när jag går fyra timmar vilse, fostra mig när jag vaknar av att en rot glöder (yes: tänk jord, rötter, eld, skog – kombinera), lugna mig när jag sedan spenderar en mörk, skamsen och stressad natt med att ligga på knä i pyjamas och gräva bort all varm jord i under och runt rötterna och den raserade eldstaden.

Saker händer. På riktigt. Och jag klarar det. På riktigt! Och den känslan är bra. Faktiskt.

Jag har svårt att sammanfatta mina dagar i skogen. Jag kan redogöra (se nedan) men om jag ska vara uppriktig känns de praktiska detaljerna som småsaker i periferin av det som verkligen var väsentligt och även om jag har svårt att inte prata om Gud när jag ska beskriva känslan är risken stor att det enkla och avskalade som var grejen ska försvinna bakom pompösa ord och storslagna känsloyttringar.

Men såhär: Jag tror att jag – och kanske många med mig? – längtar efter något mer. Något större, närmre, intimt och intensivt. Det där vi inte riktigt kan sätta ord på men som får oss att jaga kickar i olika former och inte sällan finna oss själva med känslan av att vara jagade i vår jakt på att utvecklas, förändras, bli starkare, friskare, gladare, djupare, smalare, mera zen eller vassare feminister, humanister, vokalister – you name it.

Och jag insåg nog där under min nästan nedbrända tall, att det jag söker inte kan fångas, men bättre – har funnits här hela mitt liv och väntat på att jag ska hitta tillbaka. Allt jag behöver göra är att vara. I det som är. Och låta saker ta tid så att livet ryms.

L å n g s a m h e t. Om jag får välja en sak att plocka med mig från skogen så är det den. För i ingenting finns allting och i långsamheten finns plats för alla delar av mig, även de jag som barn la åt sidan till fördel för de sidor som är mer framåt, kul och spännande.
Jag tror att jag har längtat efter mig, jättemycket! Nog så mycket att det är den längtan som de senaste åren ömsom viskat ömsom vrålat och drivit mig till allt från att byta jobb, starta träningsrevolution och separera. Och när jag satt där med bara mig själv var det som att jag för första gången vågade erkänna – jag gjorde det här för dig Erika. Allt var för dig, för att du behövde det, du behövde mig och jag bestämde mig för att finnas där.

Det erkännandet var nog mitt första steg mot att förstå hur det känns att faktiskt älska sig själv – på riktigt. Och det förändrar allt.

Praktisk redogörelse till mamma:
Dag 1. Gick vilse jättemycket. Grät lite. Hittade kantareller och tänkte att jag säkert kan lära mig något av att ibland blir det inte som man tänkt sig och då kan man sova under vilken gran som helst. Hittade dock rätt till slut.
Dag 2. Flyttade mitt läger cirka 500 meter pga ville ha morgonsol. Bar också oseriöst mycket sten för att kunna bygga en eldstad. Värsta bästa styrketräningen. På natten fick jag ”shit jag bränner ner hela skogen" panik och raserade den nybyggda eldstaden. Då längtade jag efter dig, eller… nej, nu ljög jag. Jag längtade efter en man. Alltså inte för grävarbetet, jag är stark hallå, men efter någon som kunde värma mina händer efteråt, hålla om andas i min nacke och viska att jag var bad ass.
Dag 3. Var skitsur. Sov. Grät. Byggde ny eldstad och åt kokt potatis bara.
Dag 4. Var bäst. Eldade som en master. Gjorde god mat med kantareller och lingon.
Dag 5. Ville inte åka hem ville inget hellre än att åka hem. Bytte sjö, badade och tvättade håret. Kände mig som ett skogsrå men såg ut som en förvildad skogshuggare (men spegeln på Sibylla på vägen hem hade nog lite taskigt ljus faktiskt).

Jag åt: Havregryn, havremjölk (baristaversion = piffar vilken gröt som helst), torkad frukt, en apelsin och ett äpple per dag, en kaka mörk choklad som skulle räcka hela veckan (sicket skämt – räckte två dagar), linser, lök, vitlök, potatis, morötter, hela mitt kryddskåp (det var overkill men jag gjorde goda grytor), kokosolja, honung, te på kokat sjövatten.

Jag hade med mig:
Yxa, kniv, pressening (fungerade som tak), sovsäck, yogamatta, fårskinnsfäll, dagbok, first aid kit, neccessär med basics som tandborste, schampo osv, ansiktsmask, kroppsskrubb, fotfil (för att jag har noll verklighetsförankring ibland, fast skrubben var nice när man kände sig sådär eldsot-smutsig), tändstickor, arbetshandskar, ullunderställ, ullsockor, tjocka vantar och mössa till natten.

Lärde mig:
Att göra granris-säng (som inte är så skönt som det ser ut eller Markus Torgeby säger, men det håller värme bra), att göra eld, att under granar är det alltid torrt så sov där eller under en pressening, att stenar från eldstaden bredvid kudden är jättevarmt, mysigt och smutsigt som sjutton, att ta på mig svintung ryggsäck i barnets position och sedan ta mig till stående (i skogen såg ingen när jag gjorde det, men på parkeringen när jag kom hem hade jag kunnat lägga en hatt vid fötterna och inkasserat en stadig fikapeng om jag hade velat). Lärde mig också att inte underskatta uttrycket ”många bäckar små” när det handlar om att packa och spara vikt.

Kommer jag göra det igen?
Ja. Tveklöst. Och funderar på att ta med barnen.

Mer info om Markus och Frida Torgeby och deras bok sova ute hittar du här (tips, hur fin och inspirerande som helst - årets julklapp!)

Med solsken (och drömmar om en varm dusch och nybäddad) säng i blick.

Med solsken (och drömmar om en varm dusch och nybäddad) säng i blick.

I got a mind full of questions and a teacher in my soul