Varje gång jag vadar runt i känslor jag skäms över får jag nästan som en tvångstanke att skriva om dem. För om jag känner såhär så måååste det ju vara andra som kan relatera i alla fall lite, och delad skam är skönare skam. Eller vet ni. Vi skiter i skam helt! Det måste vara den bästa lösningen. Så. Där släppte vi den känslan. Borta!

Men ändå… vi kanske kan prata om december och om hur vissa känslor liksom… passar in bättre och sämre?

Det här har jag idisslat i helgen:

Julen. Advent. Pyssel. Ljusstakar och sånt. Det ger mig ångest. Mycket! Hela helgen har jag försökt vara härlig. Hela helgen har jag klingat falskt, tindrat som ett trasigt ljusrör och gråtit i smyg över disken.

Jag har (äntligen) slutit fred med att jag aldrig kommer bli en klassisk bull- eller fotbollsmamma. Det har på riktigt tagit tid, men idag är jag stolt över mitt sätt att vara mamma. Mina pojkar är empatiska, varma och sociala – resten… ger sig!

Men……sen kommer julen och sparkar undan fötterna på alla känslor av duglighet. Den har liksom en helt egen liga, julen… när det gäller att passa in. Jag gick ut starkt, åkte till ikea tillsammans med barnen (ja, väntade hela tiden på en blåsorkester, guldregn och medalj, var var ni någonstans hejarklacken?;) och köpte julstjärna och nya tekoppar. Här skulle mysas!

Sen tar den liksom strypgrepp, julen… Jag suger på att pynta, lyckas absolut inte uppbringa tillräckligt med tålamod för att pyssla, pepparkakorna blir tjocka som limpmackor och jag tittar skeptiskt på er som tindrar och letar efter tecken på att ni känner i alla fall liiiite som jag;) och jag börjar med gråtna ögon (varje år) googla resor till solen.

Tänk att bara åka bort och komma tillbaka när allt är över så jag slipper bli påmind om hur lite jag xxxx (passar in, räcker till, känner lust – välj valfri;)
Jag tänker… det är ju bättre för alla. Jag slipper ha ångest. De som kommer i min väg slipper känna doften av mina undantryckta känslor. Barnen får leka i solen på en strand. JULEN ÄR JU ÄNDÅ FÖR BARNENS SKULL skriker jag på insidan och tänker att om jag bara grejar knäck (läs taxfreegodis, sött som sött liksom) så skulle de älska att fira jul på en strand.

Det har jag idisslat. Och jag har egentligen inga svar. Än. Meditation hjälper. Att landa i något annat än allt som händer runtomkring. Men tänker att det också finns ett värde i att prata om det som skaver. Hur gör du som älskar julen? Snälla berätta? Du som känner som jag? Hur hanterar du det? Som min kollega Kristin sa ”det måste ju finnas bättre sätt?!”. Snälla ös in era tankar.

Så.

Nu ska jag jobba. Det är jag bra på. Älskar att vara bra på saker. Så skönt!

KRAM

Och i köket står mamma och gråter