Kärleksbrev till kroppen

Det här är min ”målbild”. Varje gång jag tappar riktning tittar jag på den och minns.

Det här är min ”målbild”. Varje gång jag tappar riktning tittar jag på den och minns.

Två dagar efter förlossningen skrev jag ett brev till min kropp. Kan ju låta både töntigt och lite over kill inser jag.
Men för en tjej/kvinna som växt upp matad med ideal från alla håll och kanter är det faktiskt en rätt stor grej, den där sekunden man inser: ”shit, jag kollade precis mig själv i spegeln utan ett uns av missnöje.”
Alltså noll, noll(!) missnöje. Pure tacksamhet och ja… Kärlek.

Jag kände då att jag behövde skriva, måste minnas för jag ville aldrig känna motsatsen igen.
Jag var klar. Efter 25 år med kritik räckte det.

So, here we go. Detta skrev jag:

Kärleksbrev till min kropp
Hej kroppen. Idag när jag låg och vilade bredvid två dagar gamla Frans började jag tänka på dig och överväldigades av känslor. 
Jag hade precis varit på toa och passerat spegeln i bara trosor på vägen till sovrummet och sett: två rätt stora bröst som liksom hängde neråt snett ut åt sidan, en skrynklig solbränd mage som fortfarande är bullig men lite mer fyrkantig och lös. Runda lår, fräknig överläpp och oborstat hår. 
Och vet du kroppen, jag har aldrig känt mig vackrare. 
Nu förstår jag att du tänker ”eller hur, snack” Men det är sant!
Inte för att du inte varit vacker förut, men jag har aldrig kunnat se på dig helt okritiskt inser jag. Jag har blivit snällare med åren, men fortfarande inte varit rättvis.
Jag tror detta var första gången i mitt liv jag bara såg skönhet faktiskt. Eller iallafall sedan jag var barn. 

Jag såg dig och kände bara kärlek, tacksamhet. Nästan vördnad. Fatta vad du kan! Vad du skapat. Presterat – både de senaste månaderna men framför allt: de sista dygnen. 


O M G!


Nu ska jag ta hand om dig! Ge dig bästa tänkbara byggstenar för att läka, stärka de delar av dig som fått stå ut med mest, ge dig rörelse, styrka, cirkulation. Göra dig vital och strålande. Herregud vad du är värd det!
Tack för allt kroppen! Och du… Ett uppriktigt förlåt för att jag inte fattade det här förrän idag. Du har fått slita utan tillräcklig uppskattning lite för många år. Jag vet. Förlåt. Det blir ändring nu. Jag ska skämma bort dig!”

Nu – nästan två veckor senare – när jag mjukt och försiktigt börjat röra mig (typ alltså som i rehab för både kropp och själ, andning, rörlighet, inre muskulatur, egentid känner jag mig helt sjukt motiverad att göra bra val. För att jag på riktigt tycker att min superinteligenta, kapabla, vackra, starka kropp är värd det.

Jag har bestämt mig – jag ska aldrig mer kritisera.
Ja, jag vill komma i form. Och hur mycket min 5-åring än säger att han äääälskar min ”mjuka kuddmage” så kommer jag att stärka den igen.
Men… Inte för att den inte duger, utan för att det helt enkelt kommer bli resultatet av att jag gör kärleksfulla val för min kropp. För att jag tar hand om mig. För att jag vill det! Är värd det.

Och till dig som känner igen dig, om än så bara i något ord: Man kan bestämma sig när som helst. Man behöver inte vänta tills man fött barn, sprungit multimaror, åkt Vasan eller whatever!

Bestäm dig nu. Att gilla dig! Uppskatta. Så blir träningen och allt roligare, motiverande, lätt och meningsfull.

Bara gört. Du bestämmer dina ideal!