Inre och yttre världar

För exakt tre år sedan idag satt jag på en trall på en ö utan bilar och skrev nedanstående text. Jag slås av att sedan den dagen har precis allt förändrats och samtidigt ingenting.

3 juli 2016

”Sitter på trappen. Morgonsol i ansiktet, frukost i magen, kaffekopp i handen, fåglar och en avlägsen motorbåt i öronen.

Tänker. Att jag är glad att jag unnade mig en helg att åka bort. Att jag påminns om hur enkla och skitsvåra sådana korta stunder även hemma kan vara. Just do it. Sitt your ass down. Luta dig bak. Lägg ner telefonen. Hör fågeln. Smaka glassen. Titta ett barn i ögonen och låta glittret smitta.
Enkelt. Svårt.

Att stanna upp. Fysiskt och mentalt. Stilla. Som Thomas Sjödin skriver ”vi behöver vara stilla så att själens rottrådar får en chans att borra sig ner mot djupen, dit där de tysta källorna finns”.
För när själens rotsystem är starkt. Är det lätt att göra bra val. För sig själv. Och sin omgivning (oftast är det samma sak tänker jag). 

Jag försöker att inte önska för hårt att jag kunde skruva tillbaka tiden. Men vill säga till den lilla flickan Erika ”det är okej, du är såå duktig, kryp ihop och var liten också, du får”. Jag skulle vilja säga till tonåringen Erika ”du duger verkligen precis som du är”. Jag skulle vilja säga till den yngre vuxna Erika ”våga släpp prestationen, våga lita på att du inte behöver maxa din träning och mixtra med maten för att vara perfekt. För du är ju perfekt. Precis såhär”.
Missförstå mig inte, jag hade en lycklig barndom med fantastiska föräldrar, jag var en drivkraftig och (oftast) rätt glad tonåring och den unga vuxna jag älskade att ge järnet.
Kanske ska vi alla ta oss genom vissa snår för att lära oss.

Men ändå. Att pusha på så hårt. Alltid. Att längta så mycket efter perfektion och gå igång så hårt på det onåbara att man i ren och skär iver bränner ut sig och med jämna mellanrum finner sig själv med sinad ork, tappad lust och så socialt utmattad att man blir stressad av att se brevbäraren komma mot dörren.
Onödigt.

Jag tänker att om fler sänkte kraven kring vad ett hälsosamt liv innebär så skulle fler känna sig hälsosamma och dessutom få lust att ta hand om sig. 

Så…

Tänk om vi alla skulle…

… röra oss av den enkla anledning att vi omedelbart känner hur rörelse skapar flöde, energi och liv i kroppen – ner på cellnivå. Vi skulle slå och sparka när vi hade slag och sparkar som behövde komma ut, vi skulle dansa så att svetten sprutade när vi behövde en omskakning, vi skulle springa oss trötta, vi skulle yoga oss mjuka, vi skulle andas oss lugna. Kanske skulle ett vårrus, ett ironman eller vasalopp skapa glädjerus vissa perioder i livet.
Men vi skulle sluta hylla den sönderstressade stackars själ som – i ren överlevnadsinstinkt – så fullkomligt stängt av kontakten med sig själv att hen med stum blick och stela käkar pressar sig genom backintervaller, fast kroppen vill gråta av utmattning och själens rötter slitits upp av livets tempo och ligger blottade ovan jord.

Tänk om vi skulle…

… varva ner, tugga, smaka och njuta av våran mat. Ha en varierad grön bas, inte för att det är ”kalorisnålt”, detoxande eller slimmar midjan utan av 3 enkla skäl:
1. Vi märker, för att vi tar oss tid att känna efter, att systemet kroppen fungerar och mår bra då.
2. Det är gott (återkommer med CeciliaDavidssons tips på hur du lyfter smakerna i vegetarisk mat).
3. Vi tar ansvar.
Visste du att nötkött står för nästan 50 procent av matens koldioxidutsläpp, rotfrukter för 0,2… Experter säger att köttet är ett större miljöproblem än vårt bilkörande.
Orkar inte höra?
Tänk tvärtsom. Det är något väldigt skönt i att lyfta blicken från midjemåttet och välja grönt för ett högre syfte. Eller?

Tänk om vi skulle…

… hylla vila lika mycket som kraft och prestation. Och se kopplingen mellan dessa två. Hur kraften föds i vilan, men hur den också behöver användas för att inte bli som en tung blöt filt.
Världen är beroende av människor som i full kraft presterar. Men alla måste tanka, serva, vattna och skicka ner rötterna. Utan rötter, vissen blomma.
(Tips, nosa upp en restorative-klass med Sarah Jonsson. Går inte att beskrivas, måste upplevas).

Tänk om vi skulle ta hand om oss för att bli en sund och stark tillgång på jorden, istället för en jojobantande belastning.

Idag börjar sommaren på riktigt för mig. Jag tänker njuta av den. Skicka ner rötterna. Vattna, gödsla och blomma!”